söndag 13 januari 2019

Hur kunde det bli så här?


Valnatten 2014 och framåt.
Framåt midnatt 15 september 2014 klev Fredrik Reinfeldt upp på scenen på moderaternas valvaka och erkände sig besegrad av det socialistiska blocket. I besvikelsen över valresultatet meddelande han inte bara sin avgång som statsminister utan också som partiordförande i moderaterna. Där och då vädrade den högerfalang som varit tillbakatryckt av de mer liberala krafterna inom Nya Moderaterna morgonluft, det var där och då det högerpopulistiska krypskyttet fick riktig fart, det hade pågått under Reinfeldt två regeringen också men ändå hållit sig hyfsat inom anständighetens gränser.
Nu var det inte förenat med att hamna i den politiska kylan i M om man i sociala medier uttryckte sig nedvärderande om invandrare och liberaler längre.

På detta följde en turbulent höst med partiledarval i moderaterna och början till en process i KD. I april 2015 försvann den siste av alliansen grundare ut från den politiska scenen.

Man skulle kunna skriva spaltmeter om decemberöverenskommelser och olika politiska vem tar vem spel och den gungning hela det politiska Sverige befann sig i den hösten. Men det är historia.
Man kan konstatera att det var i och med att decemberöverenskommelsen presenterades som det högerpopulistiska krypskyttet mot alliansen fullkomligt gick bannans. Tonläget mot de som försökte ägna sig åt sans och balans i politiska debatten blev så rå att Fb och Twitter flöden förvandlades till en veritabel soptipp i mänskligt beteende.
Likes-knarkarna på högerkanten öste skit över allt och alla som inte tyckte som dem, de uppnådde orgasmliknade tillstånd så fort man fick 5 siffrigt i tummar upp. Detta fick pågå, vanligt folk tystnade, man orkade inte eller satt stumma av förundran hur ledamöter i en del partistyrelser tilläts hålla på. Många snabbt i affekt hopknåpade tweets blev sanningar och flyttade fokus från den verkliga politiska debatten. Nämligen hur styr vi egentligen Sverige framåt.

Krypskyttet mot ”oliktänkande” på sociala medier och i nättidningarnas kommentarsfält fortsatte under hela den sk flyktingkrisen för att sedan fullkomligt kulminera när gymnasielagen skulle antas eller förkastas.
Det är här någonstans som det blir fullt ut accepterat i sociala medier att etablerade politiker får berätta vilka sexuella handlingar de ska göra med meningsmotståndarnas mammor och använda könsord som argument. Tonläget mellan alliansparterna var så infekterad av krypskyttet att nu tvingades även partiledarna ut på slagfältet för att fyra av olika grader av tyngre artilleripjäser mot varandra.

Inför valet 2018.
Alla allianspartierna gick till val på sina egna valprogram så har det varit i alla val som alliansen verkat. En ideologisk samsyn med olika fokus i sakpolitiken och en vilja att förändra. Men det var varje partis sakpolitiska innehåll som befolkningen har att rösta på.
Förutom ett ganska svepande Alliansmanifest gjordes några gemensamma utfästelser.

  • ·        Utifrån gemensamma ställningstaganden bilda en Alliansregering bestående av FYRA partier.
  • ·        Avsätta Stefan Löfven som statsminister.
  • ·        Om Inte alliansen blir största block söka samarbete över blockgränsen
  • ·        Inte ge V och SD inflytande över politiken.
Dessa saker upprepade alliansen företrädare gång på gång under hela valrörelsen. Tyvärr så har den samlade pressen i valrörelsen ringa eller inget intresse av att ställa frågor om sakpolitiken utan ställde bara frågor om hur och med vem skulle man regera. Vilket parti skulle man tillsammans lyckas locka över till den andra sidan? Därför uppfattade väljarna dessa fyra formsaker som de övergripande vallöftena från Alliansen.
Få uppfattade att Centerpartiet ville sänka arbetsgivaravgifter gå långt i reformer på arbetsmarknad och bostadsmarknad. Underlätta för pensionärer, säkra äganderätt och skapa förutsättningar för hela landet. Få uppfattade Liberalernas skolreformer och krisdemokraternas löften om att förstatliga vården. Här borde man börjat ana oråd om den gemensamma värdegrunden men icke, 80% av alla frågor handlade fortsatt om vem som regerar med vem och vem som inte skulle få vara med.  Samtidigt som journalistkåren inte förmådde ställa frågor om sakpolitik så sköt högerpopulistiska krypskyttar hela tiden gemensamma alliansförslag i sank inifrån och en skicklig socialdemokratisk propagandaapparat smetade brun sörja på mittenpartierna utifrån.

Valnatt 2018 och framåt
Valnatten gav ett oerhört jämt resultat vilket block som egentligen var störst visade sig inte förrän  efter någon dag. S,V mp 144 alliansen 143. Alliansen bestämde sig ändå att fälla Löfven i statsministeromröstningen. Detta i hopp om att locka över MP eller få till långsiktiga överenskommelser i politikens mittfåra. Hur som helst det var ett riktigt beslut, utifrån läget var det rätt och riktigt att förhandla om regeringsmakten. Talmannen byttes ut och det var vid valet av tredje vice talman som man förstod, nu var inte det populistiska krypskyttet längre begränsat till Twitterflödena det hade flyttat in i riksdagens kammare. Ett antal av alliansens ledamöter (får man förmoda) valde att rösta på SDs kandidat till posten som tredje vice talman istället för Centerpartiets.

Min personliga åsikt är att det efterföljande sonderingsuppdragen skulle sett ut som följer.


  • 1.      Kristersson som fick uppdraget att bilda regering först skulle ha fört diskussioner med alliansens samtliga partiledare och MP om ett bildande av alliansegering+1 eller med aktivt budgetsammarbete med Mp. Om det visat sig att inte Mp ville vara med skulle Kristersson ha låtit pröva en alliansregering med de FYRA allianspartierna i riksdagen och fått den fälld av SD och vänsterblocket. På det viset hade det blivit mycket tydligare för väljarna att SD inte accepterar en alliansregering.
  • 2.      Efter det går uppdraget till Löfven som går fram med sitt block och blir fälld i kammaren.
  • 3.      Kristersson får åter sonderingsuppdraget inleder en budgetförhandling inom alliansen och skapar en acceptans för att skapa en Moderat minoritetsregering som kan accepteras av alla allianspartierna ev MP och att SD lägger ner sina röster sedan får han förhandla alla förslag med L,C KD, mp och S. En tandlös regering men som troligen skulle ha funkat.

Istället för att metodiskt jobba genom regeringsalternativen börjar moderatledaren enligt min uppfattning rada upp taktiska missar. Han för inte förhandlingarna med alliansen framåt han springer direkt till den lätta änden och möter SDs krav på att C och L inte får ingå i en regering och kapar snabbt och lätt banden inom alliansen, han lägger dessutom ut förhandlingsförutsättningarna på Facebook.
SD är i det läget de första som säger att de ska fälla honom eftersom han inte lovar dem inflytande. De högerpopulistiska krypskyttarna i M och Kd lyckas hålla SD skadefria och skjuter istället C och L i sank skillnaden denna gång är att man förut balanserat på anständighetens gräns med grova övertramp. Nu fylls Twitter och Fb flödena av vanliga sansade kommunpolitiker som i stort sett tycker att C och L ska acceptera att vara dörrmatta åt valets stora förlorare moderaterna, och ord som inte går att ta tillbaka skrivs och yttras. Moderaternas fotfolk är dessutom helt bergfasta i sin åsikt om att Jimmie Åkesson också tänker vara dörrmatta och släppa fram Ulf Kristersson till makten och härligheten utan att förhandla någonstans. Kristersson kommer inte ens fram till omröstning utan kastar in handduken.
Sonderingarna avlöser varandra efter att Löfven gett upp och Kristersson blir nedröstad i riksdagen så får Annie Lööf bollen och försöker föra in sakpolitik. Krypskyttarna går bananas återigen och får med sig helt vanliga moderater och kristdemokrater, sansade politiker som jag hyser respekt för fyller sina flöden med nidbilder och glåpord. Man kallar henne maktgalen och andra trevligheter. Återigen uttalas ord som inte går att ursäkta eller ta tillbaka detta av helt vanliga i vanliga fall sansade politikerkollegor.
Ingen av de stora partierna är beredda till positionsförflyttningar. Men nu är skillnaden att man diskuterar faktisk politik inte bara vem som kan tänkas stå ut att vistas i samma rum som den andre. Här finns lösningen uppenbar Mp är beredda att förflytta sig om M ger avkall på statsministerposten och släpper den till Lööf eller Björklund. Här hade Kristersson chansen att visa ledarskap om han avstått statsministerposten kunde han och moderaterna som största parti haft huvudansvaret för i stort sett ALLA andra departement och fått släppa perfiera ministerposter till de övriga partierna. Men Icke statsminister eller inget alls.

Vid denna tid gör Kristersson ett nytt gigantiskt taktiskt misstag. Om han varit en stor ledare så skulle han formulerat en budget med Alliansens gemensamma manifest som grund. Då hade han vid nästa omröstning kunnat peka på den och sagt -titta vi har redan budgeten på plats. Nu kan ni släppa fram mig som statsminister.
Istället gör han en högergir och anpassar tillsammans med EBT budgeten så pass så att SD ska rösta för den.

Efter detta inleds en förhandling mellan C och L och S,mp. Detta slutar med att C säger nej då S förväntar sig att alla andra ska böja sig för dem och bara låta dem ha fri lejd till Rosenbad.
Löfven röstas ner av riksdagen strax före jul.

Nya förhandlingar inleds och resultaten av det ser vi i skrivande stund. Det kan vara så att just när överenskommelsen mellan S; Mp; C och L blev klar som Kristersson och EBT gjorde sina karriärers absolut största misstag. Då dödförklarade man nämligen alliansen. Hur tänker de nu om Vänstern fäller Löfven. Hur ser Kristerssons väg tillbaka ut då? Om han istället varit en stor ledare så skulle han givetvis sagt
 – synd att C och L väljer denna väg men i ett svårt parlamentariskt läge får detta bli lösningen. Jag ser fram mot att vi som en enad allians kan formera ett program till 2022 och då ta regeringsmakten i Sverige. Men så sa han inte och då får var och en dra sina slutsatser vilken typ av ledare han är.

Slutsats
Under denna höst har vi aldrig någonsin röstat om, eller ens varit i närheten av att komma till kammaren med ett förslag på en Alliansregering. Det som Kristersson presenterat är något annat alliansen består av fyra FYRA partier och inget annat.
Om man funderar på varför det är inte funkar att gå fram med vad som helst som regeringsunderlag så är det återigen matematiken 144 Sossar vänsterpartister och miljöpartister är fler än 143 Moderater kristdemokrater centerpartister och liberaler.  100 sossar är också fler än 92 moderater och kristdemokrater.
Man kan välja att acceptera oh se valresultatet och försöka att få igenom sin politik. Eller blunda för mandatfördelningen i riksdagen och köra ner huvet i sanden och vägra acceptera valresultatet.
Det är inte C och L som dödat alliansen det är högerpopulistiska Likes knarkare som gjort det jobbet ty man ser liberala värderingar som mer skadliga än nationalistiska…

Sist och slutligen
Makten före politiken.
Låsningen under hösten måste man härröra till att två partier inte kan tänka sig att ta något ansvar för landet om man inte själv sitter i Rosenbad. För moderaterna yttrar det sig på så sätt att man är beredd att slå sönder alliansen och söka stöd hos SD vilket man lovat väljarna att inte göra, man tar alltså hellre död på alliansen än att låta någon annan ta rollen som statsminister och hålla ihop densamma, få till en efter omständigheterna hyfsad stabil regeringskoalition och ha ett stabilt inflytande över landets utveckling.
S är på samma sätt beredda att sälja ut det mesta av sina hjärtefrågor till slut är man beredd att ta en uppslitande konflikt med LO för att få vara kvar i Rosenbad. Alltså är själva makten och ämbetena viktigare för våra två stora partier än politisk reformagenda och resultat.
Detta är min bild av hösten och min analys av varför vi inte har en alliansregering på plats nu.

Centerpartiet har valt väg och får betalt genom politiks reformer. På pappret har vi fått långt mycket bättre genomslag för vår politik i avtalet med S än vad vi fick under 8 år av allianssamarbete. Framtiden får utvisa om vi gjort rätt eller fel. Tveklöst är i alla fall att efter fyra månaders total stiltje att det börjar röra sig framåt.